Mount Kinabalu 4095 m ö h - Borneo


Soluppgång 1 maj 2010, klockan 06:00 från Mount Kinabalus topp, 4095 m ö h


Innan soluppgången, se natten som finns kvar till höger i bilden


Resan är svår att beskriva med ord, som ni förstår kan man inte riktigt beskriva känslan att vara högt uppe ovan molnen och med båda fötterna på jorden.

När vi landade på flygplatsen i Kota Kinabalu, står våran första guide där med våran namnskylt och tar oss i taxi till vårat hotell uppe i bergen vid foten av Mount Kinabalu, cirka 1600 m ö h. Det är som att landa en kall svensk sommardag och luften är frisk och härlig. Det är precis tyst, förutom den ljuvliga fågelsången som också påminner oss om svensk skogspromenad i Fagerhult, och även lukten känns som svensk skog med fukt och mossa. Här finns det inga tropiska ljud alls.



Halv åtta plockar en taxi upp oss utanför hotellet, punktligt och körs oss till starten på Mount Kinabalu, 1800 m ö h där våran bergsguide står och väntar på oss, Jaymal. Vi får våra bergspass att hänga om halsen och vi börjar våran långa vandring till toppen.
Vi är de två första som börjar vandringen berget med våran guide.



Efter 15 minuters vandring uppför undrar man vad man gett sig in på, men snart kommer man in i andra andningen och så har man glömt bort dessa tankar, man bara njuter av utsikten och upplevelsen.



Växtligheten känns inte tropisk även om man ser köttätande växter som, den ovan. Azaleor, typ flitig Lisa och Lotta och förstås orkidéer av mindre modell än dessa vi har här i Singapore.



Stigen upp består mest av höga trappsteg, 50 cm höjd, så det är ganska påfrestande för låren eftersom man oftas när det är denna typen av steg alltid tar som jag högerbenet först.



Solen strålar, men oj där kom ett moln och svepte in och allt blir bara vitt och fuktigt, men snart så tittar solen fram igen. Så är det att gå bland vita molntussar.



Sträckan upp till baslägret på 6,5 km Pendant Hut (3250 m ö h) tog för oss 4 timmar 30 min. Då var det gött att sträcka ut sig i sängen i hyttan. I vårat rum var det plats för 8 personer och det fanns 2 sådana rum till i Pendant Hut. Alla som bor i denna hyttan ska sedan efter toppbestigningen även göra via ferrata på nervägen till baslägret.
Världens högsta och längsta enligt Guiness rekordbok.

Laban Rata Resthouse fanns restaurang och 60 bäddar för vanlig toppbestigning. Här laddade vi med en kvällsbuffé för att sedan gå och lägga oss redan vid 19-tiden, så då hade solen redan gått ner och det var cirka 12 grader i hyttan när vi kröp ner i våra sovsäckar för att sedan gå upp klockan 02:30.


Solnedgång från sovrumsfönstret Pendant Hut



Våran guide Raymal tyckte att vi hade bra fart upp första dagen så vi behövde inte starta vandringen förän klockan 03:00, medans nästan de flesta började att vandra klockan 02:00. Så en frukost där vi också hade tagit med egen proviant av fullkornsknäckebröd och mjukost för att kompletterar det vita brödet.



Pannlampan på för att kunna se vad man går bland alla stenar vad nödvändigt, även om månen lyste upp lite.
Vi var bland de sista att gå ut på vandringen upp till toppen och när vi såg den långa slingriga lyskedjan upp med pannlampor och mycket trötta kinser som hade tagit på sig alldeles för med jacka och förstås den varma och goa OS-mössan som verkligen  gjorde nytta i blåsten och kylan uppe på berget.

Eftersom vi även hade våra väl ingångna Meindl kängor med bra grepp behövde vi inte dra oss upp med repet på de branta partierna utan våran guide Jaymal kunde ta oss upp vid sidan om, så vi körde om nästan alla som startade före oss.



Vi klättrade sista bitten upp på den sockertopps liknade toppen, var uppe på 05:40 och nu var det bara 20 minuter tills solen gick upp. Här plockar vi på oss fleccetröja och tumvantar, för när man är svett och stannar när det bara är 2-3 plusgrader så börjar man frysa ganska snabbt.

Detta var en känsla som är svår att beskriva och kan nog bara upplevas, kom faktiskt lite tårar i ögon att sitta där på en sten 4095 m ö h, höra en gosskör sjunga, ja faktiskt för någon hade med sig musik upp. 
A Magic Moment!

Toppen på Mount Kinabalu

06:05 börjar vi våran resa ner till check point där vi ska börja med via ferrata.
Ovan ser ni toppen på Mount Kinabalu.



Bergets övre del är lätt vandring på granit, finns rep att hålla i om det skulle vara halkigt.




Det är en härlig känsla att vara där ovan molnen och titta ut över Borneo.



Våran guide fortsatte själv ner till Pendant Hut och våran via ferrata guide övertog klättringen.
Sele på och så var det bara att nerklättringen. Hur enkelt som helst och kom ihåg att nu sitter du verkligen fast om du skulle halka. Inget att vara rädd för bara en lite adrenalinkick.




I början när jag tittade på youtubefilmen och såg vajer-bron, tänkte jag om jag skulle fixa detta.
Men jag bestämde mig redan dagen innan när jag kom upp till hyttan att detta fixa jag lätt som en plätt.



Och så var det även med facit i hand, inte en endaste tvekan.



Nu var även via ferratan avklarad och nu blev det liten frukost i Pendant Hut och säga farväl till killarna i stugan och via ferrata kompisarna, även byta visitkort.

Det är nu den tuffa delen på vandringen börjar, att ta sig ner de 6,5 km och till 1800 m ö h.
Hade inte ont i benen men de ville liksom inte följa mig, särskilt mitt högra ben. Det bara ville vika sig. Att gå höga trappsteg ner känns inte naturligt och jag gick som en 90-åring och fyllegubbe, säger Tommy. Guiden gick så snällt bakom mig och de sitta 3 km tog han även min ryggsäck.

Att gå uppför dag 1 i 4,5 tim, sedan dag 2 uppför i 2 timmar och 40 min.
Nerför till checkpoint 1,5 tim och via ferrata 2 tim.
10:30 började vi den jobbiga resan ner med våran Jaymal och den tog mycket längre än vad han beräknat vad vi klarat av tidigare, pga att mina ben tog slut. 5,5 tim tog det och vilken skön känsla det var när jag gick ut genom grindarna från parken och där står taxin och väntar för att ta oss ner till Kota Kinabalu och hotellet för ett varmt bad och sedan ut och äta pasta i långa banor och en välförtjänt Tiger-öl.



Tack Jaymal för ditt tålamod och din skicklighet att ta oss upp till toppen.





Lite bilder från Kota Kinabalu, kängorna, flygplatsen, vy från flygplanet och nästa resmål att planera Sipadan Island. Träffat många på denna resan som rekommendera denna ön utanför Borneo.

Är ni här i krokarna så tveka inte att uppleva Mount Kinabalu och soluppgången.
Kram Annelie och Tommy

PS.
Idag måndag är det vila som gäller för mig Annelie, har mycket svårt att gå speciellt nedför och i trappor är det näst intill omöjligt, även om jag intagit 1 EOX och 2 Panodil. Även om vi har tränat och tränat så har man inte tränat för så många timmars slit. Klart att Tommy har helt andra lårmuskler, eftersom han bara är lite stum i låren och före detta cyklist, ja ni vet. Anja Pärson hade nog inte känt något alls;). DS.

Fotograf: Tommy Sandberg utom de bilder han själv är med på för då är det Annelie.
Fotograf via ferrata var klättringsguiden
Kamera: Sony Cyber-shot TX5


Rawa Island – en ö med äkta Maldiverkänsla!



Rawa Island - en ö med äkta Maldiverkänsla. Vi fick en rendezvous-känsla på direkten, både Embudu och Angaga kändes som om vi var där igen.


Resan började med att vi tog en taxi till Newton Hawker Centre Carpark där en minibuss stod och väntade på oss. Resan genom tullen gick smidigt, även om man fick traska ut ur bussen med packningen, för att gå genom de olika gränsstationerna. Resan gick genom böljande och kuperande landskap av palmodling på slingriga vägar som är lika med fina motorcykelvägar. Fanns varningsskylt som vi har hemma med älg ni vet, fast här var det en elefant på skylten :). Cirka 3 timmar tog resan till Mersing inklusive fikastopp.
 
Vi lämnar Mersings skitiga hamnkvarter med speedboat och efter 20 minuter lägger vi till på Rawa Island. Vi är på Malaysias östkust, den minst exploaterade kusten, där sandstrand följer på sandstrand och där öarna i Sydkinesiska sjön ligger som små glittrande juveler mitt i allt det turkosa.

Vi bodde i en bungalow mitt på standen med palmer och hängmatta. Den kritvita sanden var som vetemjöl i händerna och om man trodde man kunde göra peeling så var sanden bara len mot huden. (OBS! Inga sandloppor)

Rawa IslandWater frontBeach front, våran bungalow


Det turkosa vattnet hade en temperatur som vi inte vet men det var ingen skillnad mellan luft och vatten, så mellan 30-34 grader gissar vi. Vattnet var något kallare när vi kom en bit ut när vi snorklade. Undervattenslivet var inte som Maldiverna, helt klart men det var mycket bättre än vad vi trodde vi skulle få uppleva. Många utav fiskarna fanns här också, men inte mångfallden och de större fiskarna. Clownfiskar  ("Hitta Nemo") fanns det gott om och det  är ju fantastiskt att kunna snorkla omkring och titta på clownfiskar som simmar i havsanemonerna. Fanns också fina koraller i många fina färger. När vi snorklade såg vi i ögonvrån något svart stort, så vred man på huvudet och tittade, ett jättefiskstim, flera tusen fiskar som simmar intill. Man upplevde heller inte känslan av svindel när man kom utanför revkanten, att det stupade rätt ner. Det som skiljer Maldiverna från öarna i Sydkinesiska sjön är att på Maldiverna kan du gå runt ön och korsa ön eftersom dessa öar består endast av korallsand och max 3 m.ö.h. Här består öarna av skogsbeklädda vulkaniska berg och med vita sandstränder här och där.


Tommy i hängmattan utanför våran bungalowStranden utanförRawa Island

Stjärnhimlen var detsamma som Maldiverna, att i mörkret ligga på rygg i sanden och studera stjärnorna, se den mjölkiga vintergatan, se en och annan satellit svepa förbi samtidigt som man hör vågorna slå mot stranden och hör passadvinden svepa i palmerna är helt underbart.
Mest kända är de små öarna i Seribuatarkipelagen Tengha, Rawa, Sibu som Robinson-öar. Resan från Rawa till Tengha tar bara 15 minuter, och på kvällen kan vi tänka att deltagarna i Robinson såg lamporna från hotellets restaurang. Isoleringen på Robinsonön var bara en illusion.


Beach front vy och strandTengha till vänsterRawa Island

På ön behöver man inga pengar, man sätter upp allt på rummet och betalar först när man kommer till fastlandet. Det är bara drickan men betalar för eftersom det är helpension som gäller på Rawa. Stor lunchbuffé och kvällen är det också buffé eller BBQ. På Maldiverna var det mest fisk som serverades, här var det "Beef" and "Chicken" som var övervägande även om det fanns några fiskrätter och ganska mycket vegetariskt som avslutades med en liten fruktbuffé.


Solnedgång på RawaVy från hängmattanBergarten som fanns på ön

Tre dagar och två nätter var precis lagom. På morgonen när vi vaknade, den dagen vi skulle åka hem. Det städades och fejades utanför våran bungalow, rätt som det var kom det som en hel infanteristyrka med skottsäkra västar och K-pistar och ställde sig utanför våran bungalow. Vi skulle ju inte checka utförän klockan 12 och nu var klockan 9. Vi fick höra att Kronprinsen av Johor skulle komma till ön och bo just i våran bungalow. Men vi satt lugnt på verandan och läste eller tog ett sista bad i det ljumna vattnet, medans militären stod och patrullerade utanför. Tio i tolv lämnade vi bungalow och genast stömmade vaktstyrkorna in för att kontrollera, vilket spektakel. Man kunde tro att Obama minst skulle anlända när man ser att militärbåtar, dykare med vapen i vattnet och så är det bara en liten sultankronprins (gubbe) som kommer. Spektakel är vad det är helt enkelt, punkt slut.

Snacka om säkerhet, k-pistmän!4 älskarinnor eller fruar, inte vet vi men de lekte med honom i vattnet.Jag kan flyga tänker kronprinsen av Johor

Om det var något som jag kunde klaga på så var det fräschheten på toaletten och duschen speciellt toaborsten, vill inte beskriva hur den såg ut. Men kan en kronprins med 4 älskarinnor eller vad det var som han hade med sig som han lekte med i vattnet, gå på den toan är det väl okej. På Maldiverna var toaletter nästan värre och då var det fyrstjärnigt. Man åker inte till Rawa för rummen utan för läget, vattnet, undervattensvärlden, stranden, avkoppling och att uppleva äkta Maldiverkänsla endast några timmar med bil från Singapore.

Vy från vattnet till våran bungolowVy från våran altanJames Bond stiger upp ur vattnetSolnedgång


VARNING! Inget för den rastlöse.

Glöm ej ta med solkräm och eventuellt en bok, men det räcker med att "tomglo" som vi brukar säga och bara njuta av paradiset och varandra.



Att komma in i Singapore igen var att traska med packningen genom tullen, visa pass, gå genom röntgenbåge, köra packningen genom röntgentunnel, lägga mobil etc i en liten låda. Lika stor säkerhet som om man skulle ut och flyga för att komma in i Singapore. Snacka om att vi lever i en "Saftey Box" här i Singapore och det känns faktiskt till 100%.

Om du vill boka rum på Rawa Island, klicka här!

Rawa Island

Fredag - Söndag befinner vi oss på Rawa Island för snorkling och bad.
Rawa ligger på östkusten i Malaysia, 20 minuter med båt från Mersing.
Reserepotage och bilder kommer i början på nästa vecka.
Trevlig helg!


RSS 2.0